För ett par år sedan, fick jag ett mail som stod ut ur mängden. Den stod ut på det kanske enkla viset, att han faktiskt tagit sig tid att läsa och besvara mina reflektioner jag hade i min presentation, med eftertanke och öppenhet.

Jag var bränd sedan tidigare, och han visade tålamod och var lyhörd för att ge mig det utrymme jag behövde. Jag tänkte att vi iaf kunde ses, som vänner. Under den promenaden fastnade jag i hans ögon och kände att det här kan bli svårt som bara vänner! Men nog fick han visa på engagemang och tålamod längst vägen, innan jag vågade bli hans flickvän, ett halvår senare. Det skulle jag kunna beskriva som lyckligaste dagen i mitt liv, om det inte var så att på årsdagen från det att vi sågs, bodde vi ihop och han föll på knä – i hönsgården!

Det fanns inget annat svar än ”Ja” i mitt sinne – så därefter var jag ringmärkt. Det skulle kunna vara den lyckligaste dagen i mitt liv, om det inte var för 6e juni i år, då jag fick bli hans fru. Med en pannkakstårta på bröllopskalaset förstås!

Foto: Joachim Wallberg