Jag hade varit på så många dejter genom er sida. Ingen kändes rätt, alltid var det något galet. Så kom våren och jag hittade Johan på er sida. Han gillade segling och skidåkning, jag är värdelös på båda men skrev ändå. Tiden gick och svaret uteblev. Jag träffade andra. Gick ur Pannkakan. Gick med. Gick ur igen. Hösten kom och jag ville ge det en sista chans. Så i december svarade han plötsligt! Vi gick snabbt över till chattande och tio dagar senare, den 27 december, sågs vi.

Vi träffades ute på en restaurang. Vi åt, vi drack, vi skrattade, vi bröt arm- sånt som man gör. Totalt hann vi med sju dejter under en och samma kväll (natt och morgon…).

Dagen efter skulle han åka iväg, först till Spanien, sen till Japan och därefter i väg och jobba på en båt i Mexiko. Han skulle åka tidigt men gick upp långt innan han behövde, bara för att laga frukost till mig. Då visste jag att det här var mannen för mig. För vi vet ju alla att vägen till en kvinnas hjärta går genom magen. Men vi båda trodde att det var en engångsföreteelse, att tiden isär skulle få det hela att rinna ut i sanden.

Sen följde tio veckor av väntan och konstant messande med sjömannen som stal mitt hjärta, men vi klarade det! Idag har det gått nästan 1,5 år och vi har flyttat ihop. Och gissa vad? Nu kan jag både segla och åka skidor – hjälpligt i alla fall! Så tack Pannkakan för att ni förde oss samman! Ända från en båt i Mexikanska golfen till Sverige!