Veckans solskenshistoria kommer från Dafina och Petros. ♥ För lite mer än två år sen satt jag på happypancake som många andra och klickade på profil efter profil.

Jag hade inga som helst planer att träffa någon därifrån när jag startade kontot. Jag studerade och bodde utomlands vilket medförde att jag skulle vara kvar där ett bestämt antal år. Folk verkade ju knappt vilja träffa någon som bor i en annan del av Sverige, så att det skulle bli något mellan mig och någon HP-medlem när jag bodde i en annan del av världen verkade rätt så osannolikt. Dessutom så verkade långdistansförhållanden så bökiga.

Men jag drömde jag mig bort ändå.

Det jag sökte var ju så enkelt, nästan alla hade det, de flesta verkade ta det som något som skedde så naturligt och lättillgängligt. Jag ville bara ha någon att älska och att bli älskad av, var det verkligen tvunget att vara så svårt?

Jag intalade mig att jag skulle vara realistisk i och med att min geografiska utgångspunkt inte alls var den bästa. Trots det så fanns det en gnutta av hopp som gjorde att jag tålmodigt väntade på att någon kanske skulle våga sig på åtminstone en träff.

En träff så att jag skulle kunna visa mitt allra bästa jag, till den grad att det skulle väga över för avståndet mellan oss.

Jag skrev ihop en rätt utmärkande och excentrisk profil. Slaget kändes ju nästan förlorat så det gällde att satsa allt eller inget. Ingen skulle bry sig om någon utrikes boende som skrev samma gamla listor om negativa eller positiva egenskaper och som ville sälja in sig som en lismande försäljare om hur aktiv han är eller hur mycket han gillar resor.

Jag fick både positiva och negativa reaktioner. En användare tyckte att jag var en dum idiot (och var inte alls sen med att påtala det) och att jag inte borde skriva så som jag gjorde på min profil.

Precis därefter fick jag ett mail från en annan tjej. Hon frågade mig vilken planet jag var ifrån. Jag var rätt nära på att snäsa av henne och bara ge upp. Men jag tänkte att hon antagligen inte menade något illa med sin ändå ganska neutrala fråga i och med min konstiga profil. Jag lugnade mig några grader och svarade kort och koncist att jag är från Mars.

Det svaret var inte alls taget från luften då jag var rätt intresserad av astronomi och brukade tänka att utifall precis alla mina planer gick åt helvete så skulle jag viga mitt liv åt vetenskapen och anmäla mig som frivillig för att kolonisera Mars.

Efter ett tag övergick vårt skrivande till att prata med varann.Det verkade som att denna tjejen var intresserad av mig och jag tyckte verkligen att hon var intressant. Efter någon knapp månad sa jag att det skulle vara kul att träffas. Jag var tvungen, jag vågade inte låta detta rinna ut i sanden. Jag ville se om hon var likadan i verkligheten.

Dafina, som damen ifråga heter, blev lite ställd och hade svårt att bestämma sig. Hon sa att detta skulle kunna vara hennes livs viktigaste resa. Det kändes bra när hon sa så, eftersom det tydde på att hon tänkte längre fram än bara denna dejt. Men samtidigt växte det en grop av negativa tankar om alla möjliga och omöjliga missöden och olyckligheter som skulle kunna inträffa. Inte bara under denna träffen utan även om det sedan utvecklas till något mer.

Hon varken antog eller avslog min förfrågan den kvällen. Dagarna efter att jag kommit med mitt erbjudande, växte gropen mer och mer och jag började tänka fram olika svepskäl för att inte kunna träffa henne.Som tur var så slutade vi båda vara såna mesiga fegisar och bestämde en helg då hon skulle komma ned till mig.

Jag erbjöd mig att betala ett hotellrum till henne i närheten av var jag bodde. Det var tillräckligt modigt av henne att ens flyga ned ensam till ett främmande land och träffa en främmande kille, så jag ville inte utsätta henne för ännu mer huvudbry genom att säga att hon skulle kunna få sova i en säng hemma hos mig. Till slut kom dagen.

Vi gjorde det klassiska, middagar, promenader osv. Det första intrycket jag gav var väl inte det allra bästa och mest charmiga eftersom jag var så nervös. Men det släppte rätt snabbt. Jag tog även med henne till ett klätterhak som hade höga klätterväggar.

Jag började klättra medan hon stod nere med säkerhetsselen. Om jag föll så var det meningen att hon skulle fånga upp mig med selen. När det sedan var hennes tur att klättra så var det meningen att jag skulle bromsa hennes fall. Det var lite som att bli kär på något sätt. Man la varandras liv i varandras händer. Man var helt enkelt tvungen att lita på varann. Eller se till att inte falla. Helgen gick och hon åkte hem.

Jag kände att vi klickade bra med varandra och det kändes som att hon tyckte detsamma. Jag fick mina förhoppningar besannade nästa dag och vi bestämde ännu en träff då jag skulle åka till henne i Sverige.

På den vägen gick det i ett år. Vi träffades 2-4 ggr per månad. Under loven hade vi såklart lite mer tid än bara en helg att tillbringa med varandra vilket var välbehövligt. Vi hade tur med flygtider som passade våra scheman perfekt. Men efter ett år så kom dödsstöten. Flygbolaget som vi använde oss av så flitigt hade ändrat på sina flygscheman vilket resulterade i att vi knappt skulle kunna träffa varandra ens en gång i månaden.

Jag hade ett år kvar av mina studier. Men hur skulle vi klara ett helt år av att vara ifrån varandra så mycket? Det var lite mörkt även för mig, den evige optimisten. Dafina bestämde sig för att flytta ned till mig. Hon tyckte om landet och jag ville jättegärna ha henne nära hos mig. Jag är jätteglad över att hon tog det beslutet. Det har varit ett av mina livs bästa år.

Nu är det året på väg mot sitt slut och vi ska båda flytta tillbaka till Sverige och till en förhoppningsvis lite stabilare tillvaro.

Koloniseringen av Mars får vänta lite och jorden får stå ut med min närvaro.