När jag träffade Andreas så hade jag ett enda mål som jag strävade efter i livet just då, det var att INTE bli kär.

Som tjej på Happy Pancake fick man oändligt många mejl och flirtar varje gång man loggade in. De flesta rensade jag bort direkt, andra skrev jag ”tack men nej tack” till. De som jag till slut träffade irl var ofta de som jag själv jagat fram och skrivit till. Men plötsligt händer det. Det var kanske inga ”25.000 i månaden i 25 år” han hade att komma med, men just den där lilla flörten som han skickade räckte gott och väl för att fånga mitt intresse. Trots bristande profiltext och väldigt få bilder så var det någonting som gjorde att jag valde att ge respons på hans tafatta initiativ. Kort därefter hade vi vår första dejt där vi barhoppade vid Medis innan vi fyllekäkade på Donken i Skanstull.

Jag var som sagt inte ute efter att bli kär. Hjärtat hade nyligen tagit en stöt, så jag kände att det där med kärlek gärna fick vänta ett tag. Därav var inte Andreas den enda jag träffade under den här tiden. Men jag var öppen mot alla jag träffade om att jag träffade andra samtidigt. Jag sa till och med till dem att det inte var någon idé att de föll för mig, för jag skulle bara krossa deras hjärtan. Ja jag stod till och med framför spegeln hemma och körde duett med Taio Cruz till textraden ”If you fall for me, I’m not easy to please. I might tear you apart. Told you from the start. I’m only gonna break break your, break break your heart”.

Jag var fruktansvärt kaxig mot alla. Utom mot Andreas. Det var något speciellt med honom. Något som fick mig att inte vara lika öppen, inte vara lika kaxig. Jag ville inte ha honom, men ändå ville jag vara med honom. Jag ville inte ljuga, men jag ville inte säga sanningen och riskera att förlora honom heller. Det var en kamp. Jag förnekade mina känslor och kämpade emot så hårt, men det gick sådär. Jag som alltid varit så bra på att kämpa för det jag vill ha. Kanske var det hans charmiga dalmål. Jag vet i alla fall att det var det första jag föll för.

Det slog över, jag ville ju ha honom. Så när sanningen senare kom fram ledde det till att allt blev lite skakigt mellan oss. Det var då en ny duett tog vid och min riktiga kämpaglöd visade sig, för jag skulle bannemig behålla den här killen. Jag kämpade för hans tillit, och så här ett år senare så står våra namn bredvid varandra på ytterdörren. Jag är en person som tröttnar väldigt fort på saker, så att jag inte har tröttnat på honom än trots att han kastar sina smutsiga strumpor överallt – det säger ganska mycket.

Vi är ganska olika på många sätt jag och Andreas, men jag har insett att han är precis den personen jag behöver för att må bra i ett förhållande. Jag gillar utmaningar, och att leva ihop med honom är nog en av de största jag stött på. Jag har nog lyckats lära mig ganska bra hur han fungerar och hur jag ska tackla honom, men ibland vill jag bara skicka hem honom till Mars därifrån han antagligen kommer. Men även när han slänger strumpor på golvet och skäller på bilister i trafiken så älskar jag honom.

Tanken har slagit mig att jag kanske skulle tröttna mer om vi aldrig var oense om något. På ett sätt är han faktiskt ganska enkel att leva ihop med också. Jag har svårt att anpassa mig för mycket efter någon annan, jag är van vid att ta hand om mig själv och jag behöver en partner som hänger på mina upptåg när jag får för mig saker jag vill göra. Det gör han. Därför tror jag att vi kommer kunna leva tillsammans länge. För han fyller ut en sån speciell plats i mitt liv. Om jag är Sherlock Holmes så är han min Watson. Om jag är Mulder så är han min Scully. Vi kompletterar varandra ganska fint ändå.