För oss båda var Pannkakan ett sätt att få kontakt med nya människor, leta på andra breddgrader än genom barens brus och de undflyende blickarna i mataffären trots att alla ” sanna” solskenshistorier ska börja i kön till kassan i kvartersbutiken.

En kväll satt jag och matchade ihop min profil med män som skulle passa ihop med mig, och jag fick upp en hundraprocentig match på en man jag både fann attraktiv och som hade en genomarbetad beskrivning av sig själv. Jag gillade några bilder och en flirt kom tillbaka som respons, alltid lite smickrande. Inte många timmar därefter kommer ett mejl. ” Förlåt att jag råkade flirta med dig. Hur mår du?”

Många raggningsrepliker dyker upp, men den här var ny och snart gick mejlen het innan den inom ett dygn byttes mot telefonnummer. Fyra dagar efter första samtalet träffades vi. Bakade chokladmuffins och körde ut till Tylösand i natten, två främlingar, en trygghet. Ett löfte om varsamhet som inte behövde uttalas.

Det var någonting som sa klick vid första textraden. En känsla som stärktes första gången vi sågs, ett band som är svårt att beskriva. När den långa mannen, militären och dalmasen stod i mitt kök, redan där föll vi för varandra, i ett fnittrigt och rodnade samförstånd. Det gick två dagar till nästa dejt då vi betade av livets frågor, och där, i samtalet smälte jag helt, och sedan dess har vi hängt ihop i princip varenda dag. Efter två månader flyttade vi ihop i min lilla etta och efter tre månader flyttade vi tillsammans till en ny stad och en gemensam lägenhet. Han är en av de klokaste människorna jag känner, en klippa, en bästa vän, och honom får jag vara med varje dag.

Det har nu gått åtta månader. Vi är lika säkra nu som då att det här är rätt, och att få vakna bredvid sin stora kärlek varje dag. Det är någonting alla borde få uppleva.