För 2,5 år sedan hade jag en dejt bokad med en ”Boston George” som skrivit till mig på Happypancake.

Vi skulle ta en promenad i Hagaparken men när det närmade sig höll jag nästan på att ställa in. Trodde för det första aldrig att jag skulle träffa någon vettig via nätdejting, det var mer ett sätt för mig att tvinga mig att ha ett öppet sinne, och för det andra var jag trött och sliten från att ha sprungit en halvmara dagen innan, och för det tredje var jag jätteallergisk så mina ögon bara rann.

Men, jag var ändå tvungen att ta mig ut så vi bestämde att vi skulle ses utanför parken.

Jag såg honom på håll stå och vänta, vänd åt andra hållet. Jag tänkte ”å vilken ful skinnjacka, det här kommer aldrig gå..” Sen vände han sig om och sa världens gladaste, roligaste, varmaste ”HEJ”.

Min Göran är den roligaste, snällaste, mest generösa, omtänksamma och bara bästa människa jag vet. Trodde inte det fanns så bra människor och jag är tacksam för honom, oss, varenda dag. Vi har inte tvekat på varandra en dag sedan vi träffades. I somras föddes vårt första barn, en pannkaksbebis.

Känns fortfarande helt sjukt. Sjukt härligt och lyckligt alltihop.

/Mikaela