Jag var singel igen efter ett långdistansförhållande och jag var trött på dejtandet, trött på killar och för första gången nöjd av singelivet. Pratglad som man är så valde jag dock att gå med igen och söka onlinevänskap, att chatta med blandat folk och få nya vänner är alltid kul. Tre månader in i chattandet så hade jag fått ett flertal förfrågningar om dejt. Jag tackade nej varje gång, jag ville och orkade inte dejta. Jag trivdes med hela onlinevänskapen.

Men en sen kväll så skrev han med stort H…

Ett mail som fångade mitt intresse och jag kunde inte låta bli att svara. Vi mailade fram och tillbaka i flera dagar och skypade även vid några tillfällen. Eftersom att jag varit så anti-dejtande så ville jag ta det lugnt men något inom mig ville verkligen träffa den här mannen. Han var så simpel men så intressant. Snygg var han också haha. Vi bestämde att vi skulle chatta lite mer än en vecka till… såklart så kunde vi inte hålla oss och valde helt enkelt att ses en vecka efter att vi först fått kontakt.

Vi klickade direkt. Han var enkel, lätt att känna sig bekväm med och han gav mig en ro jag aldrig känt förut. Vi vandrade runt hand i hand, skrattade och delade minnen och historier. Han gav mig kyssar som gjorde fjärilarna i magen helt saliga och jag var så nöjd över våran första dejt. Vi fortsatte dejta och dejtande blev tillslut en vana, varje helg spenderades tillsammans. På nyår slog allting till under nyårskyssen, hela min kropp skrek att han var rätt, att allting kändes perfekt och inget kunde gå snett. Tre månader in i dejtande gick vi ut officiellt att vi var ett par och nu idag 9 månader efter våran första dejt är allting fortfarande perfekt. Aldrig har jag träffat någon som ger mig en sådan ro, som skänker mig sådan lycka och som kompromissar så enkelt. Aldrig har vi ens varit nära på att bråka och små gropar som uppstått på vägen har lösts sig genom att vi lugnt pratat ut om det.

Jag är så lycklig med min Robert och jag har Happypancake att tacka för att jag har hittat min saknade pusselbit.